Varför har de nordiska länderna så olika krav, i Kyotoprotokollet, på hur mycket de ska minska sina utsläpp av växthusgaser?
Svar: Det är riktigt att de nordiska länderna har helt olika åtaganden i
Kyotoprotokollet. En orsak är att deras energiförsörjning har så olika struktur. Alla fem
hör dock till gruppen industriländer som i avtalet har gjort åtaganden vad gäller att
minska sina utsläpp av växthusgaser fram till år 2012, jämfört med utsläppen år 1990.
Dessa åtaganden är för:
Danmark: - 21 procent
Finland: 0 procent
Island: + 10 procent
Norge: + 1 procent
Sverige: - 4 procent
En del av förklaringen ligger i att tre av de nordiska länderna ingår i EU, som tog på sig
en gemensam insats; minus 8 procent för hela EU. Unionen fördelade sedan denna
börda mellan EU-länderna.
Danmark fick ett tungt beting, bland annat för att man hade stora utsläpp från
kolkraftverk. Danmark hade också “otur” med att basåret 1990 råkade vara ett år med extra
höga utsläpp.
Sverige lyckades övertyga EU om att man förtjänade ett lättare beting eftersom utsläppen
från energiproduktionen är låga, tack vare hög andel kärnkraft och vattenkraft.
Island som förhandlade själv om Kyotoprotokollet, framförde att eftersom landet släpper
ut mycket lite växthusgaser (liten befolkning och få industrier) men har en mycket hög
andel förnyelsebar energi (de varma källorna) så man borde slippa lindrigt undan.
Dessutom, argumenterade Island, är det effektivt i ett klimatperspektiv att
förlägga energikrävande industri, t ex aluminiumtillverkning, till Island.
Landet lyckades driva igenom en särskild klausul vid de internationella klimatförhandlingarna i Marrakech år 2001. Klausulen ger små ekonomier möjlighet att driva utvecklingsprojekt med stor miljöpåverkan, genom att utsläppen inte inkluderas i landets statistik för de totala emissionerna.